galetanonym.blogg.se

Jag går som det står i min beskrivning i ettan på gymnasiet. Vilket betyder att jag började i en helt ny klass nu i augusti. Jag var ganska taggad. Jag ville träffa nya människor och få en ny start. En ny sida. Jag var verkligen inte den jag ville vara i grundskolan. Jag var blyg, hade sämsta självförtroendet och var allmänt osäker på mig själv. 

Grejen är att jag nu har blivit mer av en människa jag vill vara. Jag är mer öppen, trevlig och glad.

Men, den är kvar. Jag intalar mig själv att den inte är det, men det är den. Rösten. Rösten som säger att jag inte duger, rösten som säger att jag är tjock, ful och att ingen tycker om mig.

Jag är inte tjck, jag är inte ful och det finns defenifivt folk som tycker om mig. Jag vet att det finns människor som skulle offra sitt liv för mig. Dom allra flesta vet att någon skulle göra det för dem. Men ändå går vi runt och tror att ingen vill ha oss, att vi inte duger. Varför? Det är bara så himla onödigt, vi lägger onödig tid på att passa in och att vara omtyckta. Så mycket att vi ofta förlorar oss själva på kuppen. Man försöker passa in så mycket att man försvinner, man blir någon annan. Det var detta som hände mig. Jag var så besatt av att vara den alla andra ville att jag skulle vara så att jag blev någon jag hatade. 

 

Nu kan jag ärligt säga att jag för stunden är ganska lycklig. Det går, än så länge, bra i skolan, jag har fått nya vänner och ingen vet vem jag var förut. Men jag har även kvar mina gamla vänner, och det är viktigast. Jag har kvar dem som älskade mig när jag inte älskade mig själv.

 

Men jag är även rädd. Jag är rädd att dettta året kommer ta med sig en osäkerhet jag aldrig kännt. Jag är rädd att killen i min klass, som också gick i min förra klass, som jag också har "hållit på med", som jag också hade känslor för, kommer innebära problem.

 

Men men. Får väl hålla tummarna.